Förra hösten, i vintras, i våras och början av sommaren var allt jag längtade efter studenten. Jag trodde inte för ett ögonblick att jag någonsin skulle längta tillbaka till skolan. Men det dröjde ärligt talat inte länge förens saknaden fanns där. Min stora fråga var, vad händer nu? I slutet av augusti trodde jag att jag skulle bli en av de där som låg hemma på soffan i flera månader, sökte lite jobb men inte tillräckligt. En sån där som aldrig kunde hitta på nått kul, aldrig köpa det man ville ha och hela tiden skulle behöva tänka på att man är pank. Men icke, jag hade tur. Jag kan väl inte påstå att jag lever lyxliv, har världens bästa och mest välbetalda jobb men jag gör nåt om dagarna.

Med mammas hjälp kom jag in allt. Jag blev inskriven och fick efter några månader ett samtal en morgon och efter det har allt gått som på räls. Jag jobbar iprincip hela tiden och det går bra med. Vissa dagar är segare än andra medan vissa dagar är riktigt roliga. Men ändå längtar jag tillbaka till Gymnasiet ibland. Jag saknar nog nästan varenda än på något sätt. Jag trodde aldrig jag skulle finna mig i att jag var tvungen att byta klass i tvåan på gymnasiet men det gjorde jag. Jag kom närmare en del och lärde känna människor jag kanske aldrig skulle känt idag om det inte blev som det blev. Jag saknar en del av skolan, inte direkt lektionerna för de var en pina många gånger men en del av lärarna, och de där ljusglimtarna som alltid fanns. Till och med morgonträningarna men främst gemenskapen man kände, tryggheten och allt det dära. Jag saknar människor jag nästan trodde jag skulle tycka va skönt att slippa. Och nu är det som det är. Men vi måste ses igen, alla samlade på ett och samma ställe!